Det speciella med Luleå

Det speciella med Luleå skiljer sig egentligen inte från så många andra städer i Sverige. Många andra städer är också kontrastrika, inplåtade och har dolda värden. Det speciella med Luleå är den intressanta bebyggelsehistoria ifrån vilken staden började formas till den gestaltning den har idag.

Den kontrastrika staden

Bild på kontrasten mellan Bergströmska gården från 1800 och stadshuset byggt på 50-talet

Luleå är en stad i tillväxt, den förändras ständigt. Staden har liksom många andra städer drabbats av bränder som varit omdanande för stadsbilden. Byggnader kan också varit föremål för på- eller ombyggnad för att passa ett visst behov för det enskilda huset. Många byggnader har därför stilideal från olika tidsepoker vilket inte är unikt för just Luleå.

Luleå är en kontrastrik stad. Det är svårt att få en övergripande bild av byggnadsskedet, läsbarhet och förståelse eftersom byggnaderna i kvarteren och området är kontrastrika. De flesta byggnaderna har också genomgått någon form av förändring. Staden är variationsrik med byggnader i olika utföranden och uttryck. Utformningen av staden och byggnaderna har ett slags osentimentalt förhållningssätt till varandra vilket många gånger har att göra med byggnadsideal och behov men kanske också okunskap om de kulturhistoriska värdena.

En stad som har genomgått förändringar, byggts ut och antagit andra former behöver förhållningssätt om det man gemensamt vill bevara. I plan- och bygglagen står att man ska vara varsam mot byggnader med kulturhistoriska värden. Detta innebär att vid en exploatering i närheten av en äldre byggnad tar man hänsyn till dess kulturella egenart genom exempelvis siktlinjer, byggnadshöjder och arkitektoniska uttryck. En äldre byggnad som har förändrats måste man också vara varsam mot, hur mycket tål en sådan byggnad? Det är viktigt att bevara och använda traditionella material och metoder för att upprätthålla byggnadens karaktär och i förlängningen de kulturhistoriska värdena.

Plåtstaden

Under andra världskriget var det stålbrist i Europa och andra byggnadsmaterial användes. I mitten på 1950-talet sänktes priset på stål vilket medförde att komplementbyggnader uppfördes av plåt, mestadels i industribyggnader. Energikrisen under 1970-talet drev upp priset på energi vilket gjorde att tilläggsisolering var nödvändigt. De 1930-40-50-tals hus som då var putsade hade troligtvis ett underhållsbehov av bland annat fasaderna och samtidigt ett stort behov av att isoleras. Därför ansåg man det smidigt att både tilläggsisolera och plåta in byggnader för ett billigt pris.

De inplåtade byggnaderna ger uttryck för den rådande politiken, ekonomin och de möjligheter som stod till buds då. De visar hur kommunen och stadsplaneringen hanterade byggnadsbeståndet och vilka aktörer som hade starkast ställning i byggbranschen. Rivningar och inplåtningar ger uttryck för att man ville höja standarden för byggnadsbeståndet samtidigt behövde beslutsfattarna ge invånarna tak över huvudet.

Idag har vi i allmänhet en större kunskap och förståelse för att kulturmiljöer påverkar oss positivt. När vi tar del av lokalhistorian och ser det byggda arvet får vi också en förståelse för vårt historiska ursprung som bidrar till att skapa vår identitet. Bevarandet av byggnader ökar identitetsskapandet i allmänhet och förståelsen för vårt kulturarv i synnerhet. Genom att bevara kulturmiljöer ger det oss möjlighet att förstå varför husen ser ut som de gör men också hur människor levde i olika tidsepoker.

Politik, ekonomi och tillgång till byggnadsmaterial och hantverkskunskap har alltid haft en avgörande roll för utvecklingen av Sverige. De regionala skillnader med traditioner bidrar till att vi formar våra miljöer efter de förutsättningar som ges. Därför är det viktigt att vi förstår konsekvenserna av rivning och förvanskning av det byggda kulturarvet och om Luleå kommun kan kompensera förlusten av den.

Det finns flera stora områden och kvarter där de flesta hus har plåtfasad. Plåtfasaderna ger en förståelse för dåtiden. De ger också kulturhistoriska värden. Urvalet är svårare av vilka byggnader som är genom sin inplåtning värdefulla. Simpan 11 är ett exempel som förklarar. Det byggdes i 20-tals klassicism med puts och en arkitektonisk gestaltning med stenimitation. Under 1970-talet tilläggsisolerades huset och fick plåtfasader. Kärnan i frågan handlar om att man tänkte på gestaltningen. I kommentarerna för bygglovet förstod arkitekten den ekonomiska situationen men gestaltningen var viktig. Därför lät man göra en inplåtning med hänsyn till de arkitektoniska uttryck som varit. Simpan 11 kan därför ge en förståelse för hur byggnaden bör ha sett ut innan plåtfasaderna men de ger samtidigt en bild av 70-talets samhällsbyggnad. Kontexten ger en djupare förståelse för två stilepoker genom de arkitektoniska uttryck dessa tar.

De fortsatta diskussioner om äldre byggnader med plåtfasader bör handla om hur fastighetsägare går tillväga när de vill plåta av. Vem har kunskapen här?

Sidan uppdaterades den 7 februari 2022