"Färdas"

"Färdas" är en utställning som visar människans sätt att ta sig fram under 1890-1950-talen. Under denna period sker bland annat cykelns, järnvägens, bilens och flygets utveckling. Det belyser vi genom fotografier från Luleå kommuns historiska bildsamling. 

Under tidernas lopp har människan alltid försökt att ta sig fram fortare än den hastighet som går att uppnå med "apostlahästarna". Ända fram till de senaste hundra åren har vi i huvudsak använt muskelstyrka och sedan förbränningsmotorns intåg har vi kunnat förflytta oss allt snabbare. Numera kan vi färdas över stora avstånd både i luften, vattnet, rymden och på land.

När flyget kom till Luleå

Den första första gången flygplan syntes i Luleå var i april 1920. Då fick Luleå besök av de engelska piloterna Saunders, Younell och Henderson. Under två dagar anordnade de konst- och passagerarflygningar i Luleå. Året därpå genomfördes också flygdagar i Luleå och då fick luleborna bland annat se ett fallskärmshopp.

Från regeringshåll uppmanades blanda andra Luleå redan 1920 att uppföra flygplatser och 1925 kom nya propåer från flygbolaget AB Aerotransport, men intresset var svalt.

Nio år senare fanns ett förslag om att bygga en flygplats vid Notviken eller på en udde i Hertsöfjärden. År 1938 gjordes en undersökning av Kallaxheden och utifrån denna byggdes en militär flygplats som blev färdig i augusti 1940. Från och med 1 juli 1941 inrättades F21 - Kungliga Norrbottens Flygbaskår och civil flygtrafik etablerades på Kallax 1944. Den 11 september 1944 landade det första flygplanet av AB Aerotransport (SAS föregångare) efter tre timmars färd från Stockholm.

Kustångare

Midsommardagen 1837 anlände det skoveldrivna ångskeppet Norrland till Luleå. Det var den första ångbåten som anlände till Luleå och ankomsten bebådade en ny tid i sjöfartens historia för norra Sverige.

Ångbåtar med namn Örnsköld, Berzelius, Thule, Chapman, Samuel Gustaf Hermelin, Njord, Gestrikland, Luleå, Piteå, Wilhelm Röhss, Norra Sverige, Elias Sehlstedt, Haparanda, Ångermanland, Uman, Kurir, Ragne, Regin och Aeolus har alla trafikerat Luleå.

Den sista kustångaren med passagerare som gick på Luleå var Aeolus och året var 1950. Då hade frakt- och passagerarfarten varit på tillbakagång sedan 1910-talet. Om alla dessa fartyg och mycket mera står att läsa i standardverket för sjöfarten i Luleå: Sjöstad av Arvid Moberg.

Färjtrafik

Kustlandsvägen till Luleå stad gick över Gammelstad och var en omväg för resande från söder. År 1880 ålade länsstyrelsen Luleå stad att upprätthålla färjning mellan Luleå - Bergnäset. Under säsongen 1886 inrättades en linfärja, i likhet med färjan över Luleälven vid Gäddvik.

Men år 1900 beslutade stadsfullmäktige att anskaffa en ångfärja. Den levererades försommaren och sattes i trafik den 21 juni samma år. Färjan döptes till Trafik och var Sveriges andra motoriserade färja. Den trafikerade sträckan till den 4 juli 1954 då Bergnäsbron invigdes.

Skidor

Skidor har använts under långa tider. Redan på 500-talet nämner den grekiska historieskrivaren Prokopios så kallade skridfinnar, det vill säga nordbor som förflyttade sig med skidor. Förr slöjdades mycket skidor i norra Sverige, Hälsingland och Dalarna, men vid sekelskiftet 1900 utvecklades en fabriksindustri.

Häst

Allt sedan stenåldern har hästen använts som husdjur i Europa. I Mesopotamien användes hästen allmänt som husdjur redan 2000 f Kr. Med framväxten av motoriserade fordon används hästen numera främst inom ridsporten.

Skridskor

Skridskor har länge använts i Europa. Ursprungligen kallades de isläggar och tillverkades av djurben. Under 1830-talet utvecklades järnskridskon i Europa och under 1850-talet tillverkades sådana i bland annat Uppsala. År 1866 bildades i Stockholm Kungliga Skridskoklubben med Karl XV som beskyddare.

Velociped

År 1790 uppfann fransmannen de Sivrac célérifèren (snabbföraren). Den bestod av två trähjul som hölls samman av ett trästycke över vilken man satt och sparkade sig fram.
Vid världsutställningen 1867 var velocipeden betydligt utvecklad och utrustad med fotpedaler.

I Sverige kom velocipedåkningen på modet 1869-71 och från mitten av 1880-talet i form av sport. Bland annat startades Stockholms velocipedförbund (1884), Svenskt hjulförbund (1890) och Stockholms allmänna velociped klubb (1894). Innan velocipeden utrustades med jämnstora hjul, kedjedrift och gummiringar under 1880-talet, fanns en cykel med stort framhjul, den så kallade höghjulingen.

Spark

Sparken i dess nuvarande form uppstod förmodligen ur ett pendlingsbehov, det vill säga när landsbygdsbor började arbeta i anslutning till olika industrier i slutet av 1800-talet.

Den första säkra beskrivningen av en spark är en notis i den i Piteå utgivna tidningen Norrbottens-Posten år 1872. I Norrbottens Hushållningssällskaps årsredovisning 1873-74 omtalas att sparken hade sitt ursprung i Piteå älvdal.

Fram till omkring 1910 var sparkarnas medar i huvudsak gjorda av trä. Dessutom var de korta för att inte brytas av så lätt. De äldsta sparkarna saknade tvärstolpe med handtag, istället avslutades de två lodräta stolparna med knoppar. Sparken har fått många dialektala benämningar till exempel sparkare, sparkstött, långspärk, merspärk, sparkkälke, rännulv, rännåk, stålhäst, trähäst, stött, sprätt, rännstöttning, sprättkälke och kurir.

Järnväg

År 1830 öppnades världens första järnvägssträcka i Storbritannien mellan Liverpool och Manchester. I Sverige blev sträckan Ervall och Nora den första lokomotivbanan vid invigningen i mars 1856. Samma år fanns 66 km järnväg i Sverige och 1908 13 366 km, av vilket cirka 30 procent utgjordes av privata järnvägar.

I Norrbotten färdigställdes linjen mellan Luleå - Gällivare 1891 för malmtransporter och för persontrafiken 1894.

Bil

Den första bilen i Sverige syntes på Industriutställningen i Göteborg 1891. Sex år senare lämnade den första svensktillverkade bilen motorfabriken Vabis.

Den första bilen kom till Norrbotten sommaren 1903. Det var amerikanen Charles Glidden som tillsammans med sin fru, chaufför och tolk var på väg genom Sverige. Bilen hade 16 hkr och förbrukade 3 liter bensin per mil. Enligt uppgift hade sträckan Umeå - Skellefteå tagit 5 timmar och 40 minuter.

Buss

År 1923 inrättade Johan Arvid Hurtig Norrbottens första lokala busslinje. Sträckan var Luleå - Svartöstaden och passagerarkabinen var en träkur som monterades på en lastbil. Det fanns plats för åtta passagerare. Firman som döptes till Bilbolaget Hurtig & Co blev grunden till dagens LLT. Några efter Hurtig startade Karl Eriksson Ringlinjen i Luleå. Redan 1914 startade daglig trafik mellan Piteå - Luleå. Då i form av större bilar, så hade till exempel N F Enberg en sjusitsig bil som 1921 gick i trafik och 1924 drev även O A Johansson en turbil på nämnda sträcka